Jag sitter nu och lyssnar på Sweet Trade i väntan på Clash of the Elements. För er som ännu inte känner till det är det titeln på Poodles nya skiva som kommer i vår.
När jag lyssnar på Pudlarna nuförtiden väcks känslor, känsor som alrig tidigare väckts av musik, jag känner liksom samhörighet med musiken på något vis. Musiken kopplas till känslor och känslor väcker minnen.
Känslan som att stå längst fram vid scenen på Skansen och rocka med Pudlarna och E- type i direktsändning, sitta på ett hotell och rulla hatt till morgonen gryr, dricka helvetisk drink ála Jakob med Hempa, umgås med den bästa Johanna som finns och inte sova på typ 30 timmar. Röja loss helt enkelt.
Denna relation till musik är helt ny för mig och jag både gillar det och inte. Jag gillar det eftersom jag får världens bästa känslor när jag lyssnar på Pudlarna. Jag gillar det inte eftersom jag längtar tillbaka till ögonblicken då jag upplevt allt det roliga och vill bara uppleva det igen, detta väcker känslan frustration och jag vill att det ska bli en spelning snart igen.
Haha! jag är nog rätt fånig ändå. Så fort jag tittar på ett klipp på youtube med Pudlars gig blir jag alldeles hänförd och vet hur roligt det faktiskt är att stå där längst fram och skrika tills jag inte orkar mer.
Viktigt är dock att det är en väsentlig skillnad mellan mig och Johan Palms fanskara. Denna hyperventilerar och gråter så fort johan sjunger mot dem i publiken, fan vad många gånger jag skulle förlorat mitt vett om jag skulle vara som dem. Det är skönt att vara fan åt ett band som inte har så stor fjortisskara av fans. Om dessa finns så är det skönt att de inte håller sig till Pontus och Hempa iaf. Det är fan bäst.
Jag må vara en tönt. Men det skiter jag i.
1 kommentar:
Om du är en tönt så är jag också det!
Håller med :)
Puudlar :D
Skicka en kommentar