I stallet rör sig mycket folk, jag har inte en aning om vilka de flesta är, men de vet uppenbarligen vem jag är.
Allt som oftast händer det att någon hälsar väldigt igenkännande och börjar prata på som om vi kännt varandra i en oändlighet. Själv jobbar min hjärna på högvarv med att lista ut vem personen i fråga är. Sedan kan det visa sig att vi gick på ridläger tillsammans för fyra år sedan, eller att personen ridit i gruppen innan min, innan hon bytte riddag. Jag tycker detta är ett konstigt fenomen..
Ett exempel: Jag var i Idre häromveckan. Jag hade talat om det för Sara, Tina och Cicci, som jag jobbar ihop med att jag inte kunde vikariera då. Tror ni inte att hela stallet vet var jag varit och frågar om det var trevligt och att de minsann saknat mig några av dem. En liten unge som jag inte alls vet vem det var hade frågat efter mig.
Det verkar alltså som att det blir tomt i stallet då jag inte är där. Cicci sa en gång att hon saknat mig då jag inte var och hjälpte till på en tävling. Jag vettefan om det var seriöst eller att hon ville att jag skulle jobba hårdare på nästa tävling, vilket jag gjorde. Typ 11 timmar.
Det är ju kul att man glädjer någon med sin närvaro iaf!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar